Behandling av farligt avfall

Mycket farligt avfall blir ofarligt när det förbränns. Men vissa avfall kräver andra metoder.


Olika typer av farligt avfall behandlas på olika sätt:

Termisk behandling - uppvärmning

Vid förbränning hettas avfallet upp till en hög temperatur för att bryta ned och förstöra föroreningar. Förbränning av farligt avfall sker till största delen i speciellt anpassade förbränningsanläggningar där energin i avfallet tas tillvara som el eller värme. Rökgaserna som bildas renas med avancerad utrustning medan förbränningsresterna oftast deponeras (läggs på soptipp). Förbränning av farligt avfall är relativt dyrt jämfört med andra metoder, som biologisk behandling eller deponering, men mycket effektivt. En fördel med förbränning är att det blir en mycket mindre mängd kvar som måste omhändertas.

Pyrolys, eller förgasning, påminner om förbränning men sker i syrefri miljö och vid en lägre temperatur. De gaser som bildas vid pyrolysen förbränns sedan vid en högre temperatur. Vissa metaller kan dock förångas. Metoden används för förorenade jordar.

Vid termisk avdrivning värms avfallet så att föroreningarna förångas. De förångade ämnena kan antingen förbrännas eller tas om hand så att föroreningen får en mer koncentrerad form.

Destillation är en process som går ut på att dela på vätskor med olika kokpunkt. Blandningen värms upp till en viss temperatur så att en del av vätskan förångas. De lättflyktigare ämnena koncentreras i ångfasen, de mindre flyktiga i vätskefasen. Ångan kan sedan kondenseras för att återvinna de lättflyktigare komponenterna.

Återvinning

Farligt avfall som innehåller metaller kan smältas för att återvinna metallen. Metallhaltigt avfall kan även blandas med rena metallråvaror och ingå i den ordinarie processen vid ett smältverk.

Genom kryobehandling fryses färgburkar, sprayflaskor och oljefilter ned till -180°C med flytande kväve. Därefter krossas det frysta materialet så att det går att separera plåten från färgen. Den färg, lack och olja som blir kvar kan förbrännas och bli el och värme. Metaller från emballagen kan materialåtervinnas.

Vissa typer av spillolja kan efter så kallad regenerering återanvändas. Regenereringen är en ganska komplicerad process som innefattar rening, destillation samt slutberedning. För närvarande finns endast en anläggning för regenerering av spillolja i Norden, den ligger i danska Kalundborg.

För att behandla olja eller andra organiska lösningar från vattenlösningar och slam används olika metoder i kombination för att dela upp avfallet i olika fraktioner. De olika avfallen kan därefter återanvändas eller behandlas. Förorenade jordar kan behandlas på detta sätt.

Biologisk behandling

De biologiska metoderna att behandla farligt avfall bygger på system där organiska föroreningar bryts ned av levande mikroorganismer. Nedbrytning kan ske i närvaro av syre (aerob nedbrytning) eller utan syre (anaerob nedbrytning). Gemensamt för metoderna är att de strävar efter att skapa så optimala förhållanden som möjligt för mikroorganismerna.

Framför allt är det förorenad jord och sediment som behandlas biologiskt. Det kan ske på en upplagsplats, i behandlingsceller eller i bioreaktorer. Vid behandling på en upplagsplats tillsätts de mikroorganismer som lämpar sig bäst för föroreningen. Sedan plöjs jorden i flera omgångar så att den syresätts. Om det behövs tillförs även näringsämnen. Behandlingsceller kan utformas på flera sätt, allt från enklare till tekniskt mer avancerade lösningar. Gemensamt är att den förorenade jorden blandas med halm, bark, konstgödsel eller något liknande och att blandningen luftas regelbundet. I de avancerade varianterna sker en noggrann kontroll av tillförsel av luft, näringsämnen och temperatur.

Biologisk behandling i slutna system, bioreaktorer, ger möjligheter till en kontrollerad och optimerad nedbrytning av föroreningarna. Det ger en bättre och snabbare nedbrytning än i öppna system. Behandlingstiden kan minskas från de månader som krävs för de andra metoderna till veckor, i bästa fall dagar. Behandling i slutna system möjliggör syrefri (anaerob) nedbrytning. Vanligen behandlas avfallet i våt form. I bioreaktorer kan även slam och vatten behandlas.

Bland fördelarna med biologisk rening kan nämnas att föroreningen förstörs samt att metoderna i allmänhet är billiga och relativt enkla att tillämpa. Till nackdelarna hör att endast biologiskt nedbrytbara föroreningar kan behandlas och att miljöfaktorer (temperatur, pH, etc.) har en betydande inverkan på reningsgraden. Med de öppna systemen kan behandlingen också ta lång tid.

Deponering

Deponering i speciellt utformade deponier sker framför allt av avfallsslag där behandling är svår eller mycket kostsam att genomföra.

Exempel på avfallsslag som kräver deponering är askor, slagger och förorenade massor med blandföroreningar. På en deponi för farligt avfall får endast farligt avfall placeras, och det får inte överskrida vissa gränsvärden vad gäller särskilda ämnen.

För avfall som inte vi inte kan eller bör återvinna kan lagring i bergrum vara ett alternativ. Genom att placera farligt avfall i förvar under jord plockar vi bort det ur kretsloppet.

Då lagras avfallet på flera hundra meters djup i berggrunden. Det ska konstrueras så att det inte kräver något underhåll och bör tillåta att avfallet kan hämtas upp igen. Kvicksilver är en mycket giftig metall med förmågan att anrikas i näringskedjorna. För att få bort kvicksilver från kretsloppet har Naturvårdsverket föreslagit att det ska slutförvaras på detta sätt. Riksdagen har beslutat att kvicksilveravfall som innehåller minst en viktprocent kvicksilver bör föras till permanent förvaring djupt nere i berg. Även andra typer av farligt avfall kan visa sig lämpliga för underjordsförvar.



Senast uppdaterad: 2016-12-09